”Beck” revolutionerade deckarlitteraturen – och maldes ner i nöjesindustrin

Publicerad: 25 augusti 2020.

Recensent: Bodil Juggas. 

Den nya boken om fenomenet Sjöwall/Wahlöö och deras Martin Beck är för översiktlig, skriver AB kulturs Bodil Juggas. Men ett respektfullt porträtt av tuffingen Maj Sjöwall växer i alla fall fram.Livet var en fest. Författarparet söp och skrev. Nätterna igenom, medan ungarna sov under Marx- och Leninaffischer.

I detta bohemiska kaos skapades romankaraktären Martin Beck. Samma Beck som i dag är ett framgångsrikt varumärke.

Det får eventuellt ses som lite ironiskt, att han uppfanns av två kommunister, i mitten på 1960-talet. Romanerna om polisen Martin Beck innehåller skarp samhällskritik från vänster – dagens Beckprodukter i filmformat kammar in bolagsvinster.

Men hur gick det till? När Beck revolutionerade deckarlitteraturen – och sedan maldes ner i nöjesindustrin.

Johan Erlandsson berättar historien i nyutkomna ”Boken om Beck”. Erlandsson är reporter på tidningen Kommunalarbetaren, har tidigare skrivit en skådespelarbiografi och en reportagebok.

Utvecklingen är egentligen inte särskilt häpnadsväckande, den har gått i takt med Sveriges politisk-ekonomiska marknadsanpassning. Ett bra koncept går förstås att tjäna pengar på. Även om det – inte heller överraskande – är helt andra än Becks marxistiska upphovspersoner som blivit rika.

Den yngre generationen vet inget om Becks bakgrund. Öh, finns det böcker om Beck?

Den äldre generationen minns, förhoppningsvis, när Maj Sjöwalls och Per Wahlöös böcker förändrade deckargenren för alltid.

Sjöwall/Wahlöö var mer begrepp än Beck. En gång för länge sen.
Nymodigheten var att de beskrev vanligt, ganska enahanda polisarbete. Lett av en trist tjänsteman. Sådana som Martin Beckhade knappt existerat i fiktionen.

Nytt var också en strävan att förstå förövaren och att sätta brottet i ett sammanhang. Det finns inte ondskefulla människor; det finns offer för omständigheter och för förtryck. Sjöwall/ Wahlöös kriminalfall åskådliggjorde detta. Martin Beck var helt enkelt mer relevant än den gamla pusseldetektiven i engelsk salongsmöbel.

Författarparet blev internationellt känt och förärades 1971 det amerikanska Edgarpriset.

Sjöwall och Wahlöö hade föresatt sig att skriva tio polisromaner i en svit inledd med ”Roseanna” 1965. Tio blev det. Om än med nöd och näppe för när serien – som i sin helhet kallades ”Roman om ett brott” – avslutades med ”Terroristerna” 1975 var Per Wahlöö svårt sjuk. Han avled innan boken gick i tryck.

Sjöwall/Wahlöös betydelse brukar nämnas närhelst man analyserar det svenska kriminalromanundret och omvärldens förtjusning i nordic noir. De var först. De blev förebilder.

De hade dessutom sitt upproriska ärende: det egentliga brottet som allt handlade om i ”Roman om ett brott” var, enligt Maj Sjöwall, socialdemokratins svek mot arbetarklassen.

Men vad bryr sig Beckfilmerna om det. Varumärket Beck har helt gjort sig loss från moderskeppet.

Vi talar alltså om de filmer (det existerar ju några andra tidigare) som producerats sedan 1997 – hittills uppåt 40 – som är baserade på karaktären som har blivit synonym med skådespelaren Peter Haber. Med sina nyskrivna manus garanterar de en miniminivå av tvkvälls-anpassad lagomunderhållning. Man vet vad man får – familjärt persongalleri, en dumdristig sidekick och avslutande balkongstänkare. ”Grannen i Beck” (spelad av Ingvar Hirdwall) har närmast blivit kult. Han har egen Facebooksida med snart en halv miljon lajks och dyrkas av sällskapet Stödkragarna, omtalar Johan Erlandsson.

Utifrån detta fenomen söker ”Boken om Beck” gå till botten med författarskapet Sjöwall/Wahlöö. Greppet är ambitiöst och nyfiket. Textens ryggrad är intervjutillfällen med Maj Sjöwall. Han hann lyckligtvis med, innan också hon gick ur tiden i våras.

Hur kom det sig att Sjöwall godkände filmatiseringarna? Erlandsson får inget direkt svar. Men hon trodde att det handlade om åtta avsnitt totalt. Hon missade en klausul i kontraktet. Ersättningen är en klumpsumma för varje ny ”säsong”, inga royalties. Exempel från 2016: en halv miljon till Maj Sjöwall, en halv miljon till hennes barn.

”För mig låter det mycket men det är ju inte mycket om man jämför med vad människorna som har kammat in stålar på Beckfilmerna har fått in. De har köpt sig villor utomlands. Producenterna och skådespelarna. Persbrandt har väl inte gjort det där gratis”, säger hon.

Med ett leende tillägger Erlandsson. Maj Sjöwall gillade faktiskt filmerna, hon tyckte att stämningen var intakt även om Beck inte längre var hennes Beck.

Erlandsson redogör för respektive författares barndom, hur de blev ett kärlekspar och skrivarpar, hur både succé och katastrofer drabbar. Fascinerande läsning, mycket tidsskildring.

Originalmanus finns bevarade. Sjöwall och Wahlöö skrev med kulspetspenna, de skickade en anteckningsbok mellan sig över skrivbordet. Man kan se hans spetsiga framåtlutande stil följd av hennes prydligt rundade.
Ensamstående mamman Maj hade mött den gifta författaren Per i början på 1960-talet. På svartvita fotografier ser de ut som romantiska konstnärsbohemer.

Per var svartsjuk. Spriten gjorde honom våldsam. Det hände att Maj bar mörka glasögon som dolde blåtiror.

”Jag fick försöka anpassa våra superier, så att det inte skulle drabba barnen”, berättar hon för Johan Erlandsson.

Pers sätt att ”ta hand om det ekonomiska” skulle kvalificera honom för Lyxfällan. Pengar var ett ständigt problem trots framgången. Efter partnerns för tidiga död har Maj skatteskulder på en halv miljon och flyttar till en enrummare med kokvrå.

Det är ingen solskenshistoria men trots allt kärlekshistoria.

Tidens kvinnosyn skiner igenom i romanerna. De är, visar den omläsning som Johan Erlandsson gör, chockerande misogyna.

Tillfrågade litteraturprofessorn Johan Svedjedal håller helhjärtat med om att texten präglas av mansgriseri:

”Herregud vad Grupp 8 behövde grundas på den här tiden.”

Den åldrade Maj Sjöwalls kommentar: ”Jag lät Pelle skriva om kvinnor. Han gjorde det bättre och var mer intresserad”.

Själv var hon rebell, minsann ingen ”rödstrumpa”.

Johan Erlandsson tvinnar journalistiskt rappt ihop Sjöwall/Wahlöös liv och deras litteratur så att miljön där Beck skapades blir brett belyst. Han har samlat mycket material, redovisar forskning och gör egna antaganden.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför ”Boken om Beck” trots detta känns översiktlig i stället för fördjupande. Kanske hade det behövts en mer genomtänkt form än ”bara” det långa reportage som blir.

Ett respektfullt porträtt av tuffingen Maj Sjöwall växer i alla fall fram. Boken om Beck kunde gärna fått vara boken om Maj.

© Arbetarbladet. Är du rättighetsinnehavare och önskar att ovanstående artikel tas bort från denna webbplats? Mejla johan@johanerlandsson.com